Bibliophilia

På förra årets bokmässa slog jag till och köpte Stridens skönhet och sorg och det är nästan lite pinsamt att det har tagit mig ett halvår att ta mig tid och läsa den (jag köpte totalt sju böcker på bokmässan och detta är den första av dem som jag har läst, jag måste verkligen ge mig själv ett definitivt köpstopp av böcker… i alla fall till nästa bokmässa). Detta är den första bok som jag har läst av Peter Englund och jag blev verkligen inte besviken. Just den här boken har höjts till skyarna i otaliga tv-program och tidningar och det finns verkligen skäl till det. Englund målar upp en sida av kriget som vi alltför sällan får höras talas om: den enskilda människans erfarenheter och åsikter om kriget. Boken är baserad på tjugo människors liv, personer från olika delar av världen som hade olika roller under kriget. Några var soldater, några var sjuksjöterskor, en liten flicka skildrar hur ett barn upplevde kriget. Några såg kriget som något positivt, många skrämdes av det, några omkom. Dessa tjugo människor har funnits på riktigt och Englund har baserat sin bok på brev och dagböcker skrivna av dem. Det är en mycket gripande skildring av krigets vardag.

I Det nakna brödet får vi möta författaren själv, Muhammad Shukri, i hans ungdomsår då han driver omkring på gatorna i några av Marockos största städer. Detta är en av de mest obehagliga och mest gripande memoarer jag har läst. Det är definitivt den mest chokerande och framförallt fascinerande självbiografi som jag någonsin har läst.

Shukri växte upp i ett fattigt hem. Hans far var alkoholiserad och slog mer än gärna både sin fru och sina barn. Shukris bror var sjuk och i boken omkommer han rätt tidigt efter att han har blivit misshandlad av fadern. Att få något att äta varje dag kunde han inte ta för givet och han lärde sig redan i unga år att han bara kunde lita på sig själv om han ville överleva i den hårda värld som det fattiga Marocko var. Det var också i hans yngre år, tidig tonår, som hans starka sexuella behov tar fart. Genom hela boken får vi läsa om de kvinnor, och pojkar, som han haft sexuell kontakt med och låter läsaren ta del av de tankar som kretsar i en sexuellt störd hjärna. Sex och våldtäckt, speciellt våldtäkter mellan män, beskrivs i boken som en del av det marockanska samhället, eller rättare sagt den kriminella, fattiga delen av det marockanska samhället, och ett sätt att skapa hierarki mellan de kriminella. Att män misshandlade sina fruar eller kvinnor de hade intima relationer med var en del av relationen mellan man och kvinna. Män som inte slog sina älskade var ovanliga och sågs som lite konstiga. Det är den bild boken ger.

Det nakna brödet är en mycket bra bok som ger en inblick i hur livet kan se ut i vissa afrikanska länder. När jag nu i efterhand sitter och tänker tillbaka på den slår det mig att det i stort sett inte fanns några ljusglimtar i berättelsen. Visst finns det ögonblick då det faktiskt går att urskilja känslor som lycka och glädje, men det är bara korta glimtar och de lyckas inte lysa upp i den misär som annars är det ord som sammanfattar hans liv. Det är en mycket tänkvärd bok som verkligen får mig att inse vilken otrolig tur jag har som kan äta mig mätt och har en säng att sova i. Och det får mig också att inse vilken lång väg Afrika har att gå innan människorna som lever där kan få leva ett liv där de precis som vi själva kan bestämma över sina liv och få chansen att förändra sin levnadssituation.

The word “harem”, she said, was a slight variation of the word haram, the forbidden, the proscribed. It was the opposite of halal, the permissible. Harem was the place where a man sheltered his family, his wife or wives, and childrenn and relatives. It could be a house or a tent, and it referred both to the space and to the people who lived within it. One said “Sidi So-and-So’s harem,” referring both to his family members and to his physical home. One thing that helped me see this more clearly was when Yasmina explained that Mecca, the wholy city, was also called Haram./…/ The city belonged to Allah and you had to obey his shari’a, or sacred law, if you entered his territory. The same thing applied to a harem when it was a house belonging to a man.”

I Fatimas harem lever hennes far och farbror tillsammans med deras fruar och barn, ogifta kvinnor och några slavar. De har bara en fru var, men sammanlagt bor 14 barn inne i den byggnad som håller kvinnorna fångna. Ingen av kvinnorna får någonsin lämna haremet utan tillstånd och vid de få tillfällen de får möjlighet att vandra på stadens gator måste de eskorteras av någon man som tillhör haremet. Fatimas mor drömmer om frihet, hon drömmer om att själv kunna bestämma när hon ska gå ut och var hon ska gå. Men det strider mot haremets regler. Hon försöker få Fatimas far att lämna haremet, precis som hans andra bröder har gjort, men han vill inte svika släkttraditionerna. Marocko håller på att förändras och han vill hålla fast vid de gamla traditioner som fortfarande finns kvar. Harem är en företeelse som är på väg att försvinna i det moderna Marocko.

Mernissis skildrar många starka kvinnor i boken, kvinnor som gjorde henne till den kvinna hon är. Hennes mor ville se henne bli en fri, självständig kvinna med utbildning och som inte var fast inom ett harems väggar. En kvinna som kunde resa och se världen och som kunde arbeta utan att behöva få tillåtelse från en man. De behöver inte svälta eller frysa i haremet, men de hårda reglar som råder kväver modern och gör henne oerhört olycklig. Hon vill inte att hennes döttrar ska leva ett liknande liv, för hon anser att det inte är ett liv alls. Faster Habiba håller barnens fantasi levande genom att många nätter berätta historier uppe på terassen. Hon gör det med sådan inlevelse och entusiasm att alla kvinnor och barn lever sig in i föreställningarna.

Fatima uppfostrades av sin mor på samma sätt som hennes bröder. Modern menade att männens dominans över kvinnorna var strunt, något som männen själva hade hittat på för att kunna kontrollera kvinnorna, kunna utöva makt. Det fanns ingen bra anledning till männens överlägsenhete, “Allah made us all equal”, och denna uppfostran och syn på världen är nog en stor anledning till att Fatima Mernissi blev den kvinna hon blev: en mycket utbildad, världsvan och intelligent kvinna. Boken ger inte bara en bra bild över Marockos historia och dagens och gårdagens livssituation för många människor, den förklarar också hur det är möjligt för kvinnor som lever i länder helt styrda av män faktiskt kan göra karriär och bestämma över sig själva om de bara vill och vågar.

När jag läste the Pillars of the Earth för första gången för ett par år sedan kände jag att det var något speciellt med denna roman. Omfånget (den engelska pocketversionen består av över 1000 sidor) drar uppmärksamheten till boken, men det är innehållet som gör den så speciell. Det är en detaljrik och spännande historia som Ken Follett målar upp, en berättelse som följer en familj i 1100-talets England och om upprättandet av Englands vackraste katedral. Det handlar om kärlek, sorg och krig, svek, hunger och glimtar av lycka. Detta är en berättelse om livet och det finns mycket för oss 2000-tals människor att hämta från den.

Tom Builder är stenhuggare, men på grund av inbördeskriget som råder i landet har han svårt att få jobb. Han och hans gravida fru Agnes, Alfred och yngsta dottern Martha vandrar runt i skogarna i området runt staden Winchester, i södra England. Vintern är på intåg och alla byggen har den arbetskraft de behöver. En kall natt tvingas Agnes föda deras barn, en son, i den mörka skogen. När morgonen gryr är hon död och i deras sorg och desperation väljer Tom att lämna den nyfödde bredvid sin döda mor. Men skogen har många ögon, laglöst folk håller till där, och de har blivit sedda. Ellen och hennes son Jack bor i skogen och ser hur den lille blir bortförd av en man på häst. De två familjerna bestämmer sig för att slå sig ihop, Ellen och Tom har fattat tycke för varandra, och vägarna och rykte om jobb tar dem till klostret i Kingsbridge som barnet har förts till. Philip har precis blivit abbot och han vill bygga en katedral, och med Toms hjälp sätter de igång arbetet. Det är runt den katedralen som historien utspelar sig runt.

Detta är en bok som ni måste läsa någon gång i ert liv. Ni kommer inte ångra er! Till min lycka insåg jag häromdagen att the Pillars of the Earth ska bli en tv-serie som börjar visas i England i slutet av året. Den ser jag verkligen fram emot.

Jag har länge funderat på vad jag ska skriva om den här boken, hur jag bäst kan beskriva den. Jag har fått förfrågningar från er läsare om författaren till boken, Albert Camus, så tänkte börja med att berätta lite om honom. Camus föddes 1913 i Algeriet där han också växte upp. Hans far var en fattig bonde som omkom under första världskriget, men även om Camus växte upp i fattiga förhållanden fick han chansen att studera vid universitetet i Alger. Vad många av er har undrat över är i vilket land han kallade sitt hem, om han skrev om Algeriet utifrån ett algeriskt perspektiv eller om han såg på landet med franska ögon. Som sagt växte han upp i Algeriet, men 1940 flyttade han till Frankrike. Vad man måste komma ihåg var att Algeriet var en fransk koloni under hans uppväxt och även om Camus föräldrar var algerier och han själv växte upp där så var han färgad av det franska tänket. När jag läser om honom och hans liv får jag känslan av att han stod på fransmännens sida och att han antagligen såg sig själv som fransman. Han ville gå med i den franska armén under andra världskriget, han var inblandad i franska anarkistiska rörelser, han flyttade till Frankrike. Men samtidigt fortsatte han skriva för algeriska tidningar.

L’Étrange, Främlingen, handlar om en helt vanlig man, Meursault, vars mor dör. Detta berör honom inte särskilt mycket, de senaste åren har hans gamla mor bott på ett hem i en annan stad och de har inte setts mycket. Detta ångrar han lite, men eftersom han inte har haft råd med resan hade han inte kunnat göra det oftare, tänker han. Folk i omgivningen förebrår honom för att han inte sörjer henne, men han har inte mycket vänner och vill heller inte ha några, så han bryr sig inte om vad människor i hans omgivning tycker. En vacker sommardag skjuter han, utan någon speciell anledning egentligen, en okänd man som på sätt och vis hotar honom. Under rättegången framställs han som ett omoraliskt, arrogant monster och döms till döden, mer på grund av hans attityd än det brott han har begått.


Meursault är på många sätt en otäck person. Han känner inte mycket, han är självisk och han bryr sig inte alls om varken sitt eget eller andras liv. Om han har vänner eller inte spelar ingen roll, om hans mor är i livet eller om hon är död spelar ingen roll, så länge han har tillräckligt för att ta sig igenom dagen spelar det ingen roll om han har jobb. Han är helt känslolös och verkar inte njuta av någonting. Att han inte har något att leva för verkar inte beröra honom, men när han väl ställs inför sin död så grips han av rädsla. Det är den första, och sista, känslan som beskrivs i romanen.

Att detta är en bok som har diskuterats inom filosofin är inte konstigt. Camus beskriver en person som inte ser någon mening med livet, vilket är en nihilistisk tanke, men även om man inte tror på något liv efter döden så behöver ju inte det betyda att man inte kan njuta av det. Det är väl en ännu större anledning att faktiskt göra det! Camus har blivit kallad “philosopher of the absurd” vilket han inte tyckte om. Jag kan förstå att i länder där religion och tron på gudar och ett fortsatt liv efter döden så kan den här boken ses vara just absurd. Men det är också det som gör den här boken så bra.

Hur gärna jag än vill och hur mycket jag än försöker så har jag alltid svårt för Virginia Woolfs böcker. Mitt första möte med Woolf var i Mot fyren som jag fick gratis under en bokmässa något år. Handlingen lät spännande, men även om jag har försökt läsa den två gånger så har jag aldrig kommit in i den tillräckligt för att orka läsa hela. Jag hittade Mrs Dalloway i en hylla i en second hand shop här i Blackpool. Hon kostade bara 10pence (cirka 1 svensk krona) så jag slog till. Jag lyckades ta mig igenom halva boken innan jag insåg att jag inte tyckte om den, att den inte hade någon ordentlig handling och att jag hellre ville sätta igång med the Stranger av Camus. Jag är lite besviken på mig själv för att jag inte kan få mig själv att gilla Woolfs böcker. Är jag för ung? Jag hoppas att det beror på det och att jag om några år kan ta fram hennes böcker igen och faktiskt njuta av dem.

När jag köpte några av böckerna inför Afrika 2010 så ”råkade” Brännmärkt av Catharina Ingelman-Sundberg hamna i kundvagnen. Jag hade läst och hört så mycket om hennes serie att jag inte kunde låta bli, kände att jag behövde en lättläst, spännande bok. Och jag blev inte besviken, lättläst och spännande var precis vad den var.

Boken utspelar sig i Stockholm under medeltiden och handlar om Anne. Anne och hennes make har bestämt sig att flytta från Lübeck tillbaka till hennes barndomstad Stockholm, men på resan dit sjunker skeppet de färdas med och Annes make omkommen. Höggravid, skadad och efter att ha förlorat sin make och allt hon äger lyckas hon ta sig till Stockholm. Hon tas om hand av nunnor som hjälper henne föda hennes dotter. Efter att ha legat i feberyra i några dagar får hon beskedet att hennes inte har klarat sig. Trots all sorg och alla motgångar bestämmer sig Anne för att skapa sig ett nytt liv i Stockholm, men den stora staden är osäker för en ensam kvinna och hon finner sig snart vara i livsfara.

Som sagt levde boken upp till mina förväntningar och jag rekommenderar den till alla som gillar svenska historiska romaner.

Det är nästan pinsamt att det skulle krävas en Hollywood-film för mig att inse att Sherlock Holmes faktiskt är en mycket spännande karaktär. Jag såg filmen i helgen och var efter det helt såld. Så jag läste första boken i serien, En studie i rött. Jag hade fått intrycket att Sherlock var en tråkig gammal gubbe, som gick runt i en töntig hatt och en pipa i mungipan. Filmen är väldigt actionspäckad och amerikaniserad, men även i boken är det fart i Sherlock. Så jag måste erkänna att mina förutfattade meningar var helt fel och att Arthur Conan Doyle var en mycket bra författare. Nu äntligen förstår jag min pappa och alla andra som är Sherlock Holmes-frälsta.

Jag försökte igår läsa en av Edgar Allan Poes deckare. Om jag har förstått det rätt så var det han som grundade deckargenren, men jag tyckte inte alls om hans språk, så jag gav upp den fort. Vad tycker ni om gamla klassiska deckare? Har ni några andra att rekommendera?

I Kirshas kafé samlas männen på kvällen för att röka hashish, det är här man träffas för att prata om kriget och om livet i gränden. Mrs. Kirsha är känd för sitt humör och tycker inte om sin mans nattliga eskapader och de möten med unga män som han roar sig med när kafeet är stängt. I bageriet rakt över gatan bor och arbetar Husniya och Jaada. Husniya tycker om att slå sin man och gör detta ofta. I ett rum inne i bageriet har också Zaita sin bostad. Han tjänar sitt uppehälle genom att göra människor till krymplingar så att de kan tigga pengar. Människorna i gränden håller sig borta från Zaita då han är täckt av ett lager smuts. Han tvättar sig aldrig och lukten från honom varnar invånarna om hans ankomst. Abbas, den unga barberaren, drömmer om att gifta sig med den vackra Hamida, som i sin tur drömmer om ett bättre liv utanför gränden. Även Salim Alwan, en äldre, rik affärsman har sina ögon på Hamida och vill ta henne som sin andra hustru. Det finns även tandläkare i gränden, “Dr.” Booshy. Han erbjuder dig gärna billig tandvård, inte bara för att han inte har någon utbildning utan också för att han tar löständerna från lik.

I Midaqq-gränden bor det en skara människor, som var för sig representerar en del av den arabiska kulturen. Men det första jag slås av när jag har börjat läsa denna fantastiska roman är att historien skulle kunna utspela sig var som helst i världen, och om det inte hade varit för referenserna till det andra världskriget hade det varit omöjligt att säga vilket årtionde det handlade om också. Mahfouz har tagit fram en fantastisk grupp karaktärer och även om de har enskilda historier så vävs de alla samman. Det är så livet ser ut i Midaqq-gränden, alla känner alla och man lägger sig gärna i andras affärer.

Jag måste erkänna att den bild jag hade av det arabiska samhället har förändrats efter att ha läst den här boken. Här diskuteras homosexualitet och otrohet, kvinnorna får själva bestämma över sina liv. Kirsha, kaféägaren, är känd för sitt umgänge med yngre män. Alla vet om det, men det är inte direkt någon som ser ned på honom för det. Visst, att vara otrogen mot sin fru är inget som inger respekt, men den homosexuella relationen han har är inte dem huvudsakliga orsaken till det lilla missnöje som finns bland invånarna i gränden. En annan sak som fick mig att inse att jag kanske har några fördomar mot den arabiska kulturen är Hamida och alla hennes beundrare. Hon har själv det avgörande beslutet om vem hon vill gifta sig med.

Många har sökt efter Midaqq-gränden, men det finns ingen gata i Kairo med det namnet. Det är fantastiskt hur Mahfouz har lyckats fånga dåtidens Kairo, dess befolkning och stadens karaktär, i denna enda, påhittade gränd. Han beskriven efterkrigstidens Kairo, Egypten och faktiskt hela världen, som alla stod inför andra världskrigets fasor och de stora förändringar som följde.

Det finns ett engelskt ord och uttryck som på pricken beskriver känslan jag fick när jag läste Slaktaren av Alina Reyes. “Seedy” beskrivs i Urban Dictionary bland annat som “something filthy”, alltså något som är snuskigt och i vissa ögon ses som obehagligt. Hela känslan jag fick när jag läste boken, de stora teckensnittet, berättelsen som saknade någon direkt handling, att det utspelade sig hos en slaktare i Frankrike, allt detta gav mig en vag känsla av obehag. “Slaktaren var stor och tjock och hans hud var mycket vit. Han talade utan uppehåll och flåsade lätt, rösten blev tjock och upplöstes i viskningar.” Denna bok var verkligen ingenting för mig.