Staffansvisan


Idag är det Luciadagen, det är en svensk tradition som har sina rötter i både kristna och hediska seder. En av de sånger som förekommer i varje luciatåg och som brukar sjungas av stjärngossarna är sången om Staffan Stalledräng. Vad många inte vet, eller kanske inte tänker på, är att just denna visa är en av våra mest kända legendvisor och skrevs redan på medeltiden. Visan handlar om Sankt Staffan som var stalldräng hos kung Herodes i Jerusalem. En julnatt när han vattnade hästarna fick han syn på Betlehems stjärna och förstod genast att Kristus hade kommit till jorden, varefter han övergick till att tjäna den nye, gode härskaren istället för den gamle onde. Tidigare sjöngs den på Staffansdagen, alltså annandag jul, av ungdomar då de gick runt på gårdarna och tiggde mat från julborden.

Idag har luciafirandet och luciasången och Staffansvisan förlorat sin religiösa betydelse, men i eftermiddag när ni går och lussar, kom ihåg att det är gamla traditioner ni för vidare och att den inte bara är Sankt Lucia ni firar, utan också Sankt Staffan.


Källa: Den svenska litteraturen: Från forntid till frihetstid


Inferno


“Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.”

Vacker och dramatisk inledning på Dantes “Den gudomliga komedin”.



Grekisk litteratur


agamemnon

Helgen har spenderats åt ännu fler bröllopsförberedelser och åt grekisk litteratur. Den här veckan har vi läst Agamemnon av Aishylos och Medea av Euripides i litteraturvetenskapen. I antika pjäser spelar körerna en stor roll och det är något av det som har diskuterats. Kören har en mycket viktig roll i äldre dramer då det är de som för pjäsen vidare och som också kan fungera lite som ett avbrott mellan de olika scenerna. I både Agamemnon och Medea spelar körledaren en stor roll. Hon/han talar ofta direkt till huvudkaraktären vilket ger åskådaren/läsaren mer information. I stället för att Klytaimestra (Agamemnons hustru), Agamemnon eller Medea står och pratar för sig själva rakt ut i tomma luften pratar de med körledaren, som inte har någon speciell roll i dramat och som heller inte kan föra någon information vidare. I Agamemnon har körledaren även långa monologer och om man tittar på hela dramat i stort så är det just denne och själva kören som gör och berättar hela historien.

Något som har varit väldigt intressant att tänka på när jag har läst dessa antika pjäser är kvinnans och könets roll i litteraturen, som i sin tur spelar samtidens syn på kvinnor. Könets roll ser lite olika ut i de olika dramerna. I Agamemnon är kvinnan rätt obetydlig. Klytaimestra har en stor roll i pjäsen, men hon är ju bara kvinna och att hennes åsikter vanligtvis inte är mycket att räkna med blir klart när hon får följande komplimang av körledaren: ”Ditt tal är vist som någon mans”. Alltså, en kvinna ansågs inte vara lika vis och lärd som en man och detta var antagligen den finaste en kvinna kunde få sagt om sig, och detta var antagligen Aishylos sätt att visa att Klytaimestras tal är något som man ska ta på allvar som åskådare. I Medea spelar Euripides mer på skillnaden mellan könen och framförallt på kvinnan som varelse. Kören består enbart av kvinnor, även körledaren (körledarinnan) är kvinna och huvudkaraktären är kvinna (Medea). På flera ställen i texten kan man hitta rader som speglar det antika Greklands kvinnosyn: Medea säger följande om sig själv: ”Du kan din konst – och därtill är du kvinna! Vi saknar kanske sinnet för det ädla, men för allt ont i världen har vårt kön fått anlag utan like av naturen”; Lite senare, i körens följande strof 1: ”Nu ändrar sig synen på kvinnan, nu sjunger man vårt pris. Vi möts med aktning och ära. Det dåliga ryktet förföljer ej längre vårt kön.” Kvinnan ansågs alltså vara ond och manipulerande av naturen, men i Medea förändras detta och synen på kvinnan förändras.

Det har alltså varit en mycket intressant vecka i litteraturvetenskapen och att ha frågor som dessa i tanken när man läser gamla texter som dessa ger innehållet, som kan vara lite svårläst för oss läsare idag, mer betydelse och hjälper oss att förstå det bättre.



Misery


MIsery_Book_CoverPaul Sheldon har dödat den kvinna som betytt mest för honom: Misery Chastain, huvudkaraktären i hans bästsäljande serie, hon som har gjort honom rik och berömd och gett honom ett tungt namn i författarvärlden. Men han har fått nog, han vill inte bli förknippad med “populärlitteraturen” och vill skriva något “riktigt”. Så till hans fans bestörtelse tar han död på Misery, och det kommer visa sig vara hans livs största misstag. Hans lättnad av att äntligen vara av med henne byts snabbt ut mot ren skräck då han efter en bilolycka finner sig bli omskött av hans allra största fan, en före detta sjuksköterska som nu håller honom fången på sin gård ute i amerikanske ödemarken. Och hon tar inte nyheten om Miserys död på ett bra sätt. Snart befinner sig Paul i en fruktansvärd madröm, som tyvärr inte är en dröm utan hans nya verklighet. Och nu måste han återuppliva Misery, återuppliva henne eller själv förlora livet.

misery_filmDetta är en av de mest obehagliga böcker jag någonsin läst. Ju längre in i historien vi kommer, ju mer smärta, både fysisk och psykisk, Paul går igenom, desto mörkare blir hans sinne mörkare och så blir också berättelsen. Efter att ha försökt mig på Drömfångare och Sömnlös och varit både besviken och rent ut sagt uttråkad, så hade jag gett upp mr King och sagt till mig själv att jag helt enkelt aldrig skulle bli ett fan. Men efter att ha läst The Girl who Loved Tom Gordon och nu Misery så måste jag omvärdera min syn på King erkänna att han faktiskt är en riktig mästare.

It doesn’t matter, Paul, he told himself again and again /…/ the damned thing is almost done. So it was. Working on it was torture, and finishing it was going to mean the end of his life.”


Jag har hört att filmen är riktigt, riktigt bra också, så den ska jag ta och se. Även om ni som jag inte är helt sålda på King, så tycker jag ändå att ni ska ge den här boken, eller i alla fall filmen, en chans. Jag lovar att den kommer inte lämna er oberörda och jag kommer personligen läsa den fler gånger, så bra var den.



En herrgårdssägen


herrgårdssägen

“En äktromantisk saga om hur musikens makt besegrar sjukdom och mörker och förenar de älskande.” Den beskrivningen sammanfattar En herrgårdssägen mycket bra. Detta är historien om den föräldralösa flickan med de vackra ögonen som räddar unge bergsrådsherrn från mörkret, galenskapen och hans rädsla för getter. Detta är verkligen en riktig kärlekssaga, skriven på Selma Lagerlöfs vis, måste läsas!


Att döda ett barn


Många av er har säkert läst den här novellen, Att döda ett barn av Stig Dagerman, och visst är den fantastisk? Den var faktiskt skriven som ett bidrag till 1948 års trafiksäkerhetskampanj och var publicerad i dags-, vecko- och fackpress under en veckas tid. Novellen är verkligen gripande och skriven på ett sånt bra sätt.

Att döda ett barn


Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.

Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de skall åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt långt ut. Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.

Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor. Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen – ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga.

Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.

Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.

Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda.

Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.


Att döda ett barn, Aftonbladet 28-4-48.



Min dag i böcker


Jag har haft fullt upp idag. Jag och min fästman har flängt runt i stan och tittat på olika ställen där vi kan ha vårt bröllop. Har fyra till att titta på i veckan, så vi har inte bestämt nåt än, men det ser redan lovande ut. Här är en liten update på idag och igår.

Första prioritet idag har varit att hitta Lida/Misery, och tacka vet jag Blackpool Public Library. Efter att ha kollat i Waterstones, WHSmith och the Works så hittade jag till slut Misery i biblioteket. Den låter faktiskt riktigt spännande och det är inte en tegelsten som Kings böcker annars brukar vara.

MIsery_Book_Cover“Misery Chastain was dead, Paul Sheldon had just killed her – with relief, with joy. Misery had made him rich; she was the heroine of a string of bestsellers. And now he wanted to get on to some real writing.” Paul hamnar efter en bilolycka i en skog där han blir omhändertagen av en kvinna, som vårdar honom. Hon är utbildad sjuksköterska, men också en av hans allra största fans. När hon får reda på vad Paul har gjort med Misery blir hon inte glad, och tvingar honom att återuppliva henne. Om inte så kommer det sluta olyckligt. Så det låter lovande, ska sätta igång med den imorgon, resten av dagen går åt till att läsa Bartleby, skrivaren.

Igår på planet över lästa jag En herrgårdssägen och jag älskade den! Jag ska skriva en mer utförlig recension i veckan, men kan i alla fall säga att en vackrare kärlekshistoria har jag aldrig läst. Selma Lagerlöf är en fantastisk författare och en av mina favoriter och den här boken är definitivt en av hennes bästa.

GargoyleCoverJag köpte en bok på flygplatsen igår också, the Gargoyle av Andrew Davidson. Det är inte ofta jag köper en bok enbart utefter dess utseende: boksidorna är svarta vilket ger ett häftigt utseende då framsidan är mörkt röd. Måste erkänna att jag inte har en aning om vad den handlar om, allt som det står om boken är att en man kämpar för sitt liv och en dag kommer en förtrollande kvinna som säger att hon kan rädda honom in i hans rum. Låter lite otydligt, men som sagt såv tog jag den för dess utseende.





Litteraturhistoriens “viktigaste” texter


Igår började den nya modulen i litteraturvetenskapen, de två kommande veckorna är det roman och prosa som gäller, och jag bävade inför all litteratur som behöver läsas, tänkte att det var en himla tur att jag är mitt emellan två kurser på det program jag läser på heltid, annars hade jag inte hunnit med. Men sedan tittade jag närmare på vad det faktiskt var för litteratur, och då blev allt plötsligt mycket roligare. Jag menar, hur många blir tilldelade Stephen King-böcker som kurslitteratur (problemet är bara att få tag på dem), eller Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, eller Bröderna Grimms sagor. Ja, Sagan om Snövit står på läsmenyn och likaså Sagan om den sköna och odjuret, tänk att jag ska läsa de sagor som ligger bakom min barndoms favoritfilmer i utbildningssyfte! Som en kompis påpekade, det är inte alla som har det så bra.

littMen det jag egentligen hade tänkt skriva om idag är den bok som har blivit lite av en bibel för mig på senare tid, inte bara för att det är kurslitteratur utan också för vad den innehåller. Texter från Sapfo till Strindberg är verkligen begreppet “tegelsten” personifierad, en riktigt stor tegelsten. Den är ungefär 1500 sidor lång och innehåller som namnet antyder texter från Sapfo till Strindberg, alltså texter från cirka 700 f.Kr. till sekelskiftet 1900. Den är framtagen av lektorer och professorer vid Göteborgs Universitet (där jag läser litteraturvetenskap) för att främst användas till undervisning, men den går att få tag på i alla nätbokhandlar. Den går på över 700 kronor, men det måste jag säga att de är de bästa 700 och nånting kronorna jag har spenderat, men kolla efter den i närmaste bibliotek och ta en titt, det finns definitivt nåt för alla smaker och utdrag ur de största klassikerna.



Hur svårt kan det vara?


Idag börjar vi med roman i litteraturvetenskapen och en av uppgifterna är att jämföra Selma Lagerlöfs Herrgårdssägner med Stephen Kings Lida, eller Misery som den heter på originalspråk, med varandra. Inte hade jag en tanke på att det kanske skulle bli problem med att få tag på någon av böckerna, båda är ju stora författare, men jag vilka problem jag har med att få tag på Kings bok. Har flängt runt i två timmar nu, har kollat tre bibliotek och flera bokaffärer, men den finns ingenstans. Jag skulle ha varit ute i god tid och beställt den från nätet, men det är för sent nu. Får se hur jag löser det här :p

Är det någon annan som har haft så stora problem med att hitta en skönlitterär bok någon gång?



Lite litteraturanalys…


I litteraturvetenskapen den här veckan är det dramatik som gäller. Vi hade i uppgift att analysera en dramatisk text och jag valde att läsa och diskutera Kung Oidipus. Idag är väl just den här pjäsen mest associerad med vad man inom psykologin kallar “oidipuskomplexet”, men ni har alla säkert hört talas om detta drama. Pjäsen handlar om kung Oidipus som en dag möter en siare som berättar för honom att han kommer döda sin far och gifta sig med sin mor. Oidipus tror inte på ett ord av vad siaren säger, men han inser rätt snart att det kanske faktiskt är sant det han har sagt.


I litteraturvetenskapen pratar man om anagnorisis och peripeti när man pratar om äldre dramatik. Anagnorisis, eller igenkänning eller insikt, är den punkt i pjäsen där hjälten (i detta fallet Oidipus) kommer till en avgörande insikt (Oidipus inser att han har dödat sin far och äktat sin mor). Detta leder till peripeti, omkastning eller vändning, då handlingen helt vänder, ofta från lycka till olycka (i Oidipus fall så blir den rättrådige kungen en förblindad brottsling med en stor skam på sitt samvete).


Jag tycker det är spännande att en sådan gammal text som det här faktiskt är (den är författade cirka 427 f.Kr) än idag har så mycket att säga oss och har haft så stor inflytande på oss än idag. Termen “oidipuskomplex“, som används inom psykoanalysen, är bara ett exempel på vad just den här texten har haft för inflytande. Framförallt är det vad texten har gjort för litteraturen och dess utveckling. Även om dagens drama skiljer sig från antikens så är det pjäser som denna, och till exempel Homeros Odysséen och Iliaden, som utgör grunden för vad vi idag kallar dramatik.



Min bokhylla

Sök i Bibliophilia

Senaste inläggen

Recent Comments

Kategorier

Länkar