Bibliophilia

Jag har valt ut ett citat ur boken som visar på det vackra språk som Kenneth Grahame skrev med och som också visar på vilken plikt man som barnboksförfattare hade under hans tid:

One flew over the cuckoo’s nest

- children’s folk rhyme

Denna roman kan ses som både rasistisk och sexistisk då det finns de som säger att Kesey attackerar kvinnor och färgade. Den enda kvinnan i boken framställs som en snygg, medelålders manshatare och de svarta männen som arbetar på sjukhuset är tysta och dumma och slavar under den vita kvinnan. Chuck Palahniuk har skrivit förordet och enligt honom så är detta en bok man som läsare, och människa, antingen älskar eller hatar. Men det finns också ett tredje alternativ. Istället för att se denna roman som en kamp mellan kön och “raser” så kan den ses som en skildring av paradoxen av att leva i ett land, en nation, med endast två politiska partier, vilket är situationen i USA. Palahniuk menar att denna konflikt är lika aktuell idag som när Kesey skrev boken. “How can you live within a democracy that expects you to participate, to hold an opinion and vote and thereby control and be responsible for your society – but at the same time, you must surrender and follow the will of others if even the slimmest majority disagrees with you?”.

Jag håller med om att den många gånger är rasistisk och sexistisk, det ska man inte bortse ifrån, men jag tycker ändå att den är bra. Den skildrar inte bara livet på ett mentalsjukhus under 1960-talet då man använde minst sagt tvivelaktiga behandlingsmetoder, utan framförallt tycker jag Kesey lyckas fånga den komplexa individ som en mentalt hanidkappad människa faktiskt är. Visst är boken hård och nästan omänsklig ibland, men de manliga mentalpatienterna beskriver han med inlevelse och med värme.

Det var länge sedan en bok grep mig som “Patient 67″ gjorde. Om jag hade haft tid hade jag sträckläst den, från pärm till pärm. Jag har haft oerhört svårt att lägga ifrån mig boken, jag har läst den på bussen, på tåget, framför tv:n och i sängen tills jag har somnat med den i handen. Den är otroligt spännande och gripande, på många sätt. Jag skulle vilja säga att det finns flera historier i historien och det som griper mig mest är Teddys saknad efter hans avlidna hustru, den saknad han känner och hur svårt det är att gå vidare när ens älskade dör, och nu när jag hade läst klart boken började jag också fundera på de behandlingsmetoder läkare och psykiatriker använde förr i tiden för att “bota” mentalsjukdomar.

Lobotomi var neurokirurgiskt ingrepp då förbindelserna till och från pannloberna skars av och var en vanlig behandlingsmetod ända fram till 1960-talet. Ingreppet utfördes för att lindra ångest vid till exempel schizofreni och av svåra smärttillstånd. Vad som helt enkelt hände var att delar av hjärnar förstördes och patienterna blev apatiska. Var sjätte patient dog av ingreppet och i Sverige lobotomerades 4 500 personer innan operationerna förbjöds under 1960-talet. Mannen som under 1930-talet införde lobotomin, portugisen Egas Antonio Moniz, fick Nobelpriset för sin insats. Idag finns det många som anser att detta är ett av de mest tragiska och oförtjänta Nobelprisen någonsin.

På senare tid verkar jag bara ha läst böcker som sedan har filmatiserats. Detsamma gäller “Patient 67″, eller “Shutter Island” som den hete på originalspråk. Jag tror att den här boken passar utmärkt att göra till film, både storyn och platsen där den utspelar sig är som gjord för film. Martin Scorsese har regisserat filmen, Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen och den kommer komma ut någon gång nästa år. Jag kommer definitivt gå och se den på bio!

“Stardust” är jämfört med Gaimans andra böcker en mycket annorlunda roman och är i ordets sanna bemärkelse en äkta saga. Faerie är en värld olik alla andra och här får vi möta häxor och trollkarlar, enhörningar och talande träd och skepp som seglar över himlen. Faerie förekommer i två andra verk av Gaiman, “The Sandman” och “The Book of Magic”, men detta är den första hela romanen som utspelar sig där. Tillsammans med illustratören Charles Vess har han illustretat Faeries magiska värld med bilder, och i många av utgåvorna av boken så finns dessa bilder med. Jag tycker att illustrationerna verkligen fångar karaktärerna som beskrivs i boken och de är fantastiskt vackra. Själv tror jag att vi människor aldrig blir för gamla för sagor. Sagan har haft en viktig del av människans utveckling och även om denna saga, som är för vuxna borde jag tillägga, är skriven i ett enbart underhållande syfte så rör den vid gamla, uråldriga vanor. Människan har sedan vår början berättat sagor för varandra i olika syften och det verkar vara något som aldrig kommer förändras.

Jag älskar den här boken och kommer återvända till den i framtiden.

Detta är en dystopi, vad som kan hända om fel människor hamnar i fel positioner och situationer. Men framförallt är detta en bok om kärlek, om de starka banden mellan föräldrar och barn. Det är det som gör the Road till en sådan fantastisk roman.

Nu har boken blivit film, med Viggo Mortensen i huvudrollen. Jag tror knappast att filmen kommer nå halvvägs upp till boken, men jag kommer nog gå och se den. Kolla in trailern nedan, det verkar vara en helt okej amerikansk thriller, men inte mer än så. Det kommer gå så mycket förlorat i processen från bok till filmatisering. Spänningen i att inte riktigt få berättat för sig vad som har hänt med världen, hur landskapet ser ut, hur huvudkaraktärerna ser ut, kommer gå förlorad.