Bibliophilia

Scheriffen Teddy Daniels har fått i uppdrag att undersöka ett mystiskt försvinnande på ett hårdbevakat mentalsjukhus ute på ön Shutter Island utanför Boston. En kvinnlig patient, Rachel Solando, har lyckats rymma och det är Teddys uppgift att hitta henne. Tillsammans med sin nya partner Chuck reser han ut till ön där de båda snart inser att allt inte står rätt till och att de kan befinna sig i livsfara bara genom att vara där. Om inte det skulle räcka så far en cyklon in över ön och slår till med full kraft och det blir omöjligt för Teddy och Chuck att åka tillbaka till fastlandet. Kvinnan återfinns snart, men även det under mystiska omständigheter som väcker fler frågor. Existerar överhuvudtaget Rachel Solando? Vilka slags våldsbrottslingar bor i C-paviljongen? Vad för slags hemliga experiment försigår i fyren? Och framförallt: vem är patient 67?

Det var länge sedan en bok grep mig som “Patient 67″ gjorde. Om jag hade haft tid hade jag sträckläst den, från pärm till pärm. Jag har haft oerhört svårt att lägga ifrån mig boken, jag har läst den på bussen, på tåget, framför tv:n och i sängen tills jag har somnat med den i handen. Den är otroligt spännande och gripande, på många sätt. Jag skulle vilja säga att det finns flera historier i historien och det som griper mig mest är Teddys saknad efter hans avlidna hustru, den saknad han känner och hur svårt det är att gå vidare när ens älskade dör, och nu när jag hade läst klart boken började jag också fundera på de behandlingsmetoder läkare och psykiatriker använde förr i tiden för att “bota” mentalsjukdomar.

Lobotomi var neurokirurgiskt ingrepp då förbindelserna till och från pannloberna skars av och var en vanlig behandlingsmetod ända fram till 1960-talet. Ingreppet utfördes för att lindra ångest vid till exempel schizofreni och av svåra smärttillstånd. Vad som helt enkelt hände var att delar av hjärnar förstördes och patienterna blev apatiska. Var sjätte patient dog av ingreppet och i Sverige lobotomerades 4 500 personer innan operationerna förbjöds under 1960-talet. Mannen som under 1930-talet införde lobotomin, portugisen Egas Antonio Moniz, fick Nobelpriset för sin insats. Idag finns det många som anser att detta är ett av de mest tragiska och oförtjänta Nobelprisen någonsin.

På senare tid verkar jag bara ha läst böcker som sedan har filmatiserats. Detsamma gäller “Patient 67″, eller “Shutter Island” som den hete på originalspråk. Jag tror att den här boken passar utmärkt att göra till film, både storyn och platsen där den utspelar sig är som gjord för film. Martin Scorsese har regisserat filmen, Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen och den kommer komma ut någon gång nästa år. Jag kommer definitivt gå och se den på bio!

En av de bästa böckerna jag någonsin läst är Cormac McCarthys the Road, en skrämmande dystopi som jag sträcktläste. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Det är i grund och botten en mycket enkel bok, en man och hans son vandrar i ett krigshärjat, nedbränt landskap. Någonting har hänt som har gjort världen till ett obeboeligt, skrämmande ställe, och mannen och hans son har inget annat väl än att fortsätta gå. De är inte trygga någonstans, de kan inte slå sig ner någonstans. Pojkens mor har tagit livet av sig och nu är fadern svårt sjuk. Deras framtid ser oerhört mörk ut, men även i de svåraste, mörkaste stunderna lyser deras kärlek till varandra igenom. Kärleken är deras styrka och det som får dem att orka fortsätta. De letar efter “goda människor”, människor som dem. Om de hittar några kan de ha en chans att bygga upp ett fungerande samhälle igen, så som det var före katastrofen.

Detta är en dystopi, vad som kan hända om fel människor hamnar i fel positioner och situationer. Men framförallt är detta en bok om kärlek, om de starka banden mellan föräldrar och barn. Det är det som gör the Road till en sådan fantastisk roman.

Nu har boken blivit film, med Viggo Mortensen i huvudrollen. Jag tror knappast att filmen kommer nå halvvägs upp till boken, men jag kommer nog gå och se den. Kolla in trailern nedan, det verkar vara en helt okej amerikansk thriller, men inte mer än så. Det kommer gå så mycket förlorat i processen från bok till filmatisering. Spänningen i att inte riktigt få berättat för sig vad som har hänt med världen, hur landskapet ser ut, hur huvudkaraktärerna ser ut, kommer gå förlorad.

Storbritannien, år 2055. Landet är fullt av beväpnade trupper. Polisen finns överallt. Alla är vita, nazisterna har tagit över landet och förvisat alla med annan hudfärg. Al och Jenny har rest till en skrämmande framtid genom en reva i tiden. Kan de hitta en väg ut ur mardrömmen innan det är för sent?

Fång i tiden av Eric Brown är en bok för tonåringar och behandlar hur skrämmande framtiden skulle bli om vi inte lär oss av de misstag som mänskligheten har gjort. Brown målar upp en framtid där nazisterna har tagit makten i ett av världens mäktigaste länder, Storbritannien, och de har helt enkelt skickat iväg eller dödat alla invånare med mörkare hudfärg än den ariska. Originaltiteln Race Against Time, som kan ha två olika innebörder, beskriver bättre kärnan i historien. Det är en kort, lättläst bok som jag tycker passar ungdomar i den yngre tonåren, men som har något att säga till människor i alla åldrar, och om ni har barn i den åldern tycker jag att ni ska få dem att läsa den här boken. Den påminner oss om hur världen hade kunnat se ut om andra världskriget hade slutat annorlunda eller vad som kan hända om vi glömde vad nazisternas koncentrationsläger eller om vi anammar något av de främlingsfientliga åsikter som nazisterna stod och än i dag står för.

Titel: Fånge i tiden
Originaltitel: Race Against Time
Författare: Eric Brown
Förlag: Argasso bokförlag
Översättning: Helena Olsson
ISBN: 978-91-85071-74-6

Paul Sheldon har dödat den kvinna som betytt mest för honom: Misery Chastain, huvudkaraktären i hans bästsäljande serie, hon som har gjort honom rik och berömd och gett honom ett tungt namn i författarvärlden. Men han har fått nog, han vill inte bli förknippad med “populärlitteraturen” och vill skriva något “riktigt”. Så till hans fans bestörtelse tar han död på Misery, och det kommer visa sig vara hans livs största misstag. Hans lättnad av att äntligen vara av med henne byts snabbt ut mot ren skräck då han efter en bilolycka finner sig bli omskött av hans allra största fan, en före detta sjuksköterska som nu håller honom fången på sin gård ute i amerikanske ödemarken. Och hon tar inte nyheten om Miserys död på ett bra sätt. Snart befinner sig Paul i en fruktansvärd madröm, som tyvärr inte är en dröm utan hans nya verklighet. Och nu måste han återuppliva Misery, återuppliva henne eller själv förlora livet.

Detta är en av de mest obehagliga böcker jag någonsin läst. Ju längre in i historien vi kommer, ju mer smärta, både fysisk och psykisk, Paul går igenom, desto mörkare blir hans sinne mörkare och så blir också berättelsen. Efter att ha försökt mig på Drömfångare och Sömnlös och varit både besviken och rent ut sagt uttråkad, så hade jag gett upp mr King och sagt till mig själv att jag helt enkelt aldrig skulle bli ett fan. Men efter att ha läst The Girl who Loved Tom Gordon och nu Misery så måste jag omvärdera min syn på King erkänna att han faktiskt är en riktig mästare.

“It doesn’t matter, Paul, he told himself again and again /…/ the damned thing is almost done. So it was. Working on it was torture, and finishing it was going to mean the end of his life.”

Jag har hört att filmen är riktigt, riktigt bra också, så den ska jag ta och se. Även om ni som jag inte är helt sålda på King, så tycker jag ändå att ni ska ge den här boken, eller i alla fall filmen, en chans. Jag lovar att den kommer inte lämna er oberörda och jag kommer personligen läsa den fler gånger, så bra var den.

Jag måste erkänna att jag inte är något stort Stephen King fan. Jag fick kämpa mig igenom Dreamcatcher och läste inte ens hälften av Sömnlös. Den gröna milen gillade jag, men tycker att filmen är mycket mer gripande än boken. Men en bok har jag läst som jag verkligen älskade och inte kunde lägga ifrån mig, och det var The Girl who Loved Tom Gordon.

Trisha tog väldigt illa åt sig då hennes föräldrar skildes och den enda människan i världen som får henne att må bättre är baseballspelaren Tom Gordon. Hennes mamma bestämmer en dag att hon, Trisha och Trishas bror Pete ska göra en utflykt tillsammans och försöka återknyta familjebanden som har trasat sönder till följd av skilsmässan. De beger sig ut i skogen och det dröjer inte länge förrän mamman och Pete börjar gnabbas om någonting. Som så många gånger sedan skilsmässan låter Trisha tankarna vandra och snart dagdrömmer hon om sin Tom Gordon. Och sedan är hon vilse.

Detta är en kort men oerhört spännande roman, det är definitivt Kings bästa. Den är så enkel, men han lyckas fånga de spänningar som kan uppstå mellan människor då en familj genomgår något så uppslitande som en skilsmässa. Detta är en bok om en liten flicka vars enda ljuspunkt i tillvaron är en baseballspelare och när hon är med om ännu en hemsk upplevelse är det han och hennes dagdrömmar om honom som får henne att uthärda.