Idag känner jag mig riktigt trött och slö, så idag latar jag mig. Jag kände mig också för slö för att läsa Midaqq-gränden och som jag alltid gör när jag behöver avslappnande läsning vänder jag mig till Margit Sandemo. Sist jag skrev om Sandemo skrev jag om Sagan om Isfolket blev det en diskussion om huruvida serien är något att ha eller om det är ren smörja. Jag kallade det hjärndöd läsning med stort underhållningsvärde och ni hade väldigt delade åsikter. Till er som är intresserade tänkte jag tipsa om en av hennes andra serier: Häxmästare. Den har samma tema som Saga om Isfolket, det vill säga häxkonster, kärlek och sex. Jag började idag läsa om den femton böcker långa serien som börjar med Trolldom, perfekt läsning en lat söndag då man vill vila både kropp och hjärna.
Nu ger jag upp, nu tänker inte jag läsa någon mer Twilight-bok. I helgen har jag försökt få mig själv att tycka om Eclipse, men precis som New Moon så är den alltför mycket riktad mot ungdomar. Jag älskade Twilight, men ju längre in i serien jag kommer desto mer besviken blir jag. Stephenie Meyer är en utmärkt författare av spännande ungdomsböcker och det är just “ungdomsbok” som New Moon och Eclipse är, och personligen attraheras jag inte alls av dem. Det är synd då Twilight var så bra och serien verkade vara så lovande. De efterföljande böckerna och filmerna har dock varit stora besvikelser.
Är det någon mer som känner som jag? Är alla Twilight-böckerna bra, eller bara Twilight?
Neil Gaiman är geni. Så är det bara. Detta är en underbar saga som fångade mig redan med första meningen. “There was once a young man who wished to gain his Heart’s Desire”, och jag var fast. Det är under början av den viktorianska eran och byn Wall lever den unge Tristran Thorn, som har förälskat sig i byns vackraste flicka: Victoria Forester. En kväll när de tillsammans står och blickar upp mot himlen ser de en stjärna falla och Victoria meddelar att om Tristran finner den fallna stjärnan och ger henne den, så ska han få vad han än önskar av henne. Tristran svär att han ska hitta stjärnan och ger sig ut på jakt efter den. Han har aldrig tidigare varit utanför Wall och nu måste han ut i Faerie. Med sitt varierande landskap, farliga djur och skumma typer kan Faerie vara ett mycket farligt ställe för en ung man och han är inte den enda personen som är ute efter den fallna stjärnan.
“Stardust” är jämfört med Gaimans andra böcker en mycket annorlunda roman och är i ordets sanna bemärkelse en äkta saga. Faerie är en värld olik alla andra och här får vi möta häxor och trollkarlar, enhörningar och talande träd och skepp som seglar över himlen. Faerie förekommer i två andra verk av Gaiman, “The Sandman” och “The Book of Magic”, men detta är den första hela romanen som utspelar sig där. Tillsammans med illustratören Charles Vess har han illustretat Faeries magiska värld med bilder, och i många av utgåvorna av boken så finns dessa bilder med. Jag tycker att illustrationerna verkligen fångar karaktärerna som beskrivs i boken och de är fantastiskt vackra. Själv tror jag att vi människor aldrig blir för gamla för sagor. Sagan har haft en viktig del av människans utveckling och även om denna saga, som är för vuxna borde jag tillägga, är skriven i ett enbart underhållande syfte så rör den vid gamla, uråldriga vanor. Människan har sedan vår början berättat sagor för varandra i olika syften och det verkar vara något som aldrig kommer förändras.
Jag älskar den här boken och kommer återvända till den i framtiden.
Go and catch a falling star,
Get with child a mandrake root,
Tell me, where all past years are,
Or who cleft the Devil’s foot,
Teach me to hear mermaids singing,
Or to keep off envy’s stinging,
And find,
What wind,
Serves to advance an honest mind.
När jag precis hade läst klart boken och lagt den ifrån mig, slog det mig plötsligt att jag för några år sedan såg en trailer för en film som hette “Stardust”. Jag kollade upp det och mycket riktigt finns det en film som är baserad på boken. Det är många kända skådespelare som spelar i den, men tyvärr verkar filmen vara medelmåttig och rekomenderar er att läsa boken istället för att se filmen.
Nu har jag läst ut New Moon, andra delen i Twilightsagan. Stephenie Meyer måste vara en kvinna vars idealman är prinsen på den vita hästen. Man kan ju tycka att efter ha varit nära döden ett stort antal gånger i första boken Twilight, så borde ju huvudkaraktären Bella, om inte klara av situationerna bättre, i alla fall ha lärt sig att hålla sig undan fara. Men nej, hon fortsätter i samma spår och om det inte hade varit för alla dessa starka män som kan rädda henne, hade hon varit mer än död vid det här laget. Gång på gång när hon är nära att drunkna, står ansikte mot ansikte med en törstig vampyr, är centimeter från att krossa skallen så kommer en eller flera stora, starka män och räddar henne och är sedan där för att trösta och ta hand om henne. Med tanke på att detta är en bok som framförallt vänder sig till tjejer i tonåren så borde Meyer ha gjort Bella starkare och mer självständig är vad hon är: kvinnor behöver inte män för att överleva och det är något unga kvinnor behöver påminnas om.
“About three things I was absolutely positive.
First, Edward was a vampire.
Second, there was a part of him – and I didn’t know how dominant that part might be – that thirsted for blood.
And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him.”
Bella flyttar till det lilla samhället Forks i norra USA för att bo med sin pappa. Kontrasten mellan soliga Phoenix och regniga och gråa Forks är stor, och Bella förväntar sig att vantrivas i den lilla småstaden där alla känner alla. Men efter att ha träffat Edward Cullen förändras hennes liv helt, och hon låter sig förundras av och bli förälskad i denne unge man som verkar bära på en stor hemlighet…
Jag kan villigt erkänna att jag är helt såld på Twilight. Jag är mycket positivt överraskad av den här boken. Dialogen är snabb och fräck och full av humor. Inte konstigt att Twilight sagan har blivit så populär då den uppenbara värme som Meyer skriver med lyser igenom hela boken, från första till sista sidan. Hon lyckas fånga de känslor som uppstår vid en förälskelse, kärlek och förtvivlan, och det är omöjligt att inte leva sig in i handlingen. Det är en bok som passar alla åldrar, inte bara ungdomar som jag först trodde, utan alla som är lite romantiskt lagda och som gillar äventyr och mystik kommer gilla Twilight.
Now that I knew – if I knew – I could do nothing about my frightening secret. Because when I thought of him, of his voice, his hypnotic eyes, the magnetic force of his personality, I wanted nothing more than to be with him right now. Even if… but I couldn’t think it. Not here, alone in the darkening forest. Not while the rain made it dim as twilight under the canopy and pattered like footsteps across the matted earthen floor. I shivered and rose quickly from my place of concealment, worried that somehow the path would have disappeared with the rain.
Det senaste året har det verkligen rått vampyrhysteri i landet, ja, i världen kan man väl säga. Böcker, filmer och tv-serier som Twilight sagan och True Blood har slagit stort och gjort stor succé. Jag läser och tittar gärna på dessa böcer och tv-serier, de är lättlästa och lättsmälta och passar utmärkt när man känner för en spännande bok som inte kräver för mycket tankeverksamhet.
Jag fastnade direkt för True Blood när jag av en slump råkade på serien en onsdagskväll. Jag gillar Twilight-böckerna men tyckte att filmen var avskyvärd, en riktig amerikansk tonårsfilm som inte alls gjorde boken rättvisa. True Blood är sexigare, vassare och framförallt: handlingen utspelar sig i Louisiana. Jag har länge varit fascinerad av just den delstaten då den är lite mystisk, vodoo och allt det där. När jag fick reda på att tv-serien var baserad på Sookie Stackhouse-serien av Charlaine Harris så bestämde jag mig för att läsa i alla fall första boken.
Första boken i serien, Dead Until Dark introducerar Sookie, Bill och alla andra karaktärerna som förekommer i serien. Sookie Stackhouse lever i det lilla samhället Bon Temps, Louisiana, där hon jobbar i samhällets enda restaurang/bar. Hon är lite utstött då hon anses vara konstig. Det är så att Sookie kan läsa andras tankar, ett handikapp hon inte trivs med och för att slippa folks alla intryck håller hon sig för sig själv. En dag kommer en vampyr, Bill, in i baren, och hon kan inte läsa hans tankar. Med Bill följer andra vampyrer och det dröjer inte länge förrän en kvinna hittas död.
Boken ger mig inte samma känsla som tv-serien gör, men den är bättre än Twilight sagan. Även om den här boken egentligen inte är något annat än ännu ett romantisk vampyrdrama och även om jag tycker att serien är bättre, så kommer jag läsa de följande böckerna. Det är en trevlig, lättläst läsning som är ett skönt avbrott från kurslitteraturen.
Kolla in klippet här nedanför. Det är introt till True Blood, jag älskar det! Låten är Bad Things av Jace Everett, passar så bra.
Helt plötslig slog det mig att jag antagligen var den enda boknörden som inte har läst Harry Potter-böckerna och att det var dags att göra nägot åt det. Jag hade länge varit väldigt avigt inställd till hela Harry Potter-grejen: fans som köade utanför bokaffärer när en ny bok släpptes, alla filmerna och rent allmänt allt positivt som jag hade hört om serien. När första boken kom ut på svenska gick jag i sexan, jag var tolv år och jag minns hur vår lärare stressade runt i veckor för att få tag på boken, hon ville så gärna läsa den högt för oss. Så när hon väl äntligen fick tag på den så var det bara högläsning som gällde, varje dag. Jag tror inte att jag ogillade boken då, men det medförde att jag har förknippat Harry Potter med skolan och därför inte brytt mig om att läsa serien.
Men så för någon månad sedan bestämde jag mig för att ta tag i mitt litteraturliv och sätta i gång: jag ska ta mig igenom hela serien. En klasskompis hade samma inställning som jag innan hon läste böckerna, och hon tyckte att jag definitivt skulle följa hennes exempel. Och jag måste erkänna att jag njöt faktiskt av Harry Potter and the Philosopher’s Stone. Någon mer ingående beskrivning eller referat av boken behövs väl inte, även de som inte har läst boken har nog ett hum av vad den handlar om. Jag tycker det är underbart hur Rowling har gjort det, hon måste ha en fantastisk fantasi. Hon använder sig mycket av gamla, välkända sagoväsen, drakar och centaurer till exempel, men det är fantastiskt hur hon har lyckats binda ihop allt till en sådan välskriven roman.
Jag måste erkänna att jag är såld, och det blir ett litet besök på biblioteket senare i eftermiddag, är sugen på andra boken i serien nu.
"Bibliophilia is the love of books. Accordingly a bibliophile loves books, but especially ‘for qualities of format’."
Jag älskar böcker, tjocka böcker, tunna böcker, stora böcker, alla slags böcker. Böcker har alltid spelat en stor roll i mitt liv, och att det finns människor som inte läser böcker regelbundet är över mitt förstånd.
Jag studerar information vid högskolan i Borås, men trots all den kurslitteratur som man som student måste ta sig igenm, tar jag mig tid till att läsa skönlitteratur. Det här är min bokblogg och här kan ni läsa om mina tankar kring de böcker jag läst, de jag vill läsa, och annat smått och gott som man som bokälskare kan tänka sig ha intresse av.
“Stardust” är jämfört med Gaimans andra böcker en mycket annorlunda roman och är i ordets sanna bemärkelse en äkta saga. Faerie är en värld olik alla andra och här får vi möta häxor och trollkarlar, enhörningar och talande träd och skepp som seglar över himlen. Faerie förekommer i två andra verk av Gaiman, “The Sandman” och “The Book of Magic”, men detta är den första hela romanen som utspelar sig där. Tillsammans med illustratören Charles Vess har han illustretat Faeries magiska värld med bilder, och i många av utgåvorna av boken så finns dessa bilder med. Jag tycker att illustrationerna verkligen fångar karaktärerna som beskrivs i boken och de är fantastiskt vackra. Själv tror jag att vi människor aldrig blir för gamla för sagor. Sagan har haft en viktig del av människans utveckling och även om denna saga, som är för vuxna borde jag tillägga, är skriven i ett enbart underhållande syfte så rör den vid gamla, uråldriga vanor. Människan har sedan vår början berättat sagor för varandra i olika syften och det verkar vara något som aldrig kommer förändras.
