Bibliophilia

Igår var jag på Halloween-fest, min livs första om man inte räknar på en som jagvar på när jag gick i 6:an. Jag hade inte tid att hitta en alltför avancerad outfit, så jag körde med svart klänning och en spindel på huvudet. Jag bjuder på en bild.

Nu i Allahelgona-tider så var jag sugen på en passande bok, och jag har läst De besatta av Witold Gombrowicz. Den har verkligen alla nödvändiga ingredienser som behövs för en lyckad skräckroman: ett gotiskt spökslott, societetsskandaler, förbannelser, spiritism, mysterier, romantik, mord och andra brott. Den här romanen hade varit perfekt att analysera i litteraturvetenskapen då den leker med alla skräckromantiska element.

“Hon rös. Genom dörren som stod på glänt tittade hon ut i den avgränsade salen som var försjunken i mörker så när som på ett svagt ljus från frönstren, i vrårna hördes råttor prassla men i övrigt låg allt öde. Hon lyssnade till slottet, till hela skalan av viskningar och knarranden. Utanför fönstret kretsade fladdermöss.”

Paul Sheldon har dödat den kvinna som betytt mest för honom: Misery Chastain, huvudkaraktären i hans bästsäljande serie, hon som har gjort honom rik och berömd och gett honom ett tungt namn i författarvärlden. Men han har fått nog, han vill inte bli förknippad med “populärlitteraturen” och vill skriva något “riktigt”. Så till hans fans bestörtelse tar han död på Misery, och det kommer visa sig vara hans livs största misstag. Hans lättnad av att äntligen vara av med henne byts snabbt ut mot ren skräck då han efter en bilolycka finner sig bli omskött av hans allra största fan, en före detta sjuksköterska som nu håller honom fången på sin gård ute i amerikanske ödemarken. Och hon tar inte nyheten om Miserys död på ett bra sätt. Snart befinner sig Paul i en fruktansvärd madröm, som tyvärr inte är en dröm utan hans nya verklighet. Och nu måste han återuppliva Misery, återuppliva henne eller själv förlora livet.

Detta är en av de mest obehagliga böcker jag någonsin läst. Ju längre in i historien vi kommer, ju mer smärta, både fysisk och psykisk, Paul går igenom, desto mörkare blir hans sinne mörkare och så blir också berättelsen. Efter att ha försökt mig på Drömfångare och Sömnlös och varit både besviken och rent ut sagt uttråkad, så hade jag gett upp mr King och sagt till mig själv att jag helt enkelt aldrig skulle bli ett fan. Men efter att ha läst The Girl who Loved Tom Gordon och nu Misery så måste jag omvärdera min syn på King erkänna att han faktiskt är en riktig mästare.

“It doesn’t matter, Paul, he told himself again and again /…/ the damned thing is almost done. So it was. Working on it was torture, and finishing it was going to mean the end of his life.”

Jag har hört att filmen är riktigt, riktigt bra också, så den ska jag ta och se. Även om ni som jag inte är helt sålda på King, så tycker jag ändå att ni ska ge den här boken, eller i alla fall filmen, en chans. Jag lovar att den kommer inte lämna er oberörda och jag kommer personligen läsa den fler gånger, så bra var den.

Idag har det varit en mycket regnig och tråkig dag här i Alingsås, min fästman är hemma i England och jag har pluggat som en galning hela veckan, så jag bestämde mig för att vara riktigt lat och det mesta av dagen har spenderats i soffan. Kände verkligen att jag behövde det.


Så jag passade på att läsa At the Mountains of Madness and Other Tales of Terror av H.P. Lovecraft som jag lånade på biblioteket för ett par veckor sedan. Jag har aldrig tidigare läst något av Lovecraft, men självklart har jag hört om honom. Och efter att ha läst dessa fyra korta skräcknoveller (At the Mountains of Madness, the Shunned House, the dreams in the Witch House och the Statement of Randolph Carter) som boken består av förstår jag varför han räknas till en av de främsta skräckförfattarna någonsin. Denna novellsamling gavs ut första gången 1939, två år efter hans död, men både språk- och innehållsmässigt är det som vilken av dagens skräckromaner som helst. När jag sitter och läser At the Mountains of Madness, som är den längsta novellen av de fyra, och om forskarteamet som gör hemska fynd på Antarktis platåer, så ser jag amerikanska b-skådisar springa runt i ännu en halvdålig skräckfilm signerat Hollywood, och då slår det mig vilken inverkan han verkligen har haft på skräcklitteraturen. Låt nu inte min lilla liknelse få er att tro att jag inte gillade boken, tvärtom så var jag mycket positivt överraskad av Lovecraft.

Boken har kommit ut i många olika upplagor genom åren.

 
P.S. Var tvungen att kolla upp om det hade gjorts en filmatisering av At the Mountains of Madness och boken inspirerade till filmen Alien vs.  Predator.