Bibliophilia

I Det nakna brödet får vi möta författaren själv, Muhammad Shukri, i hans ungdomsår då han driver omkring på gatorna i några av Marockos största städer. Detta är en av de mest obehagliga och mest gripande memoarer jag har läst. Det är definitivt den mest chokerande och framförallt fascinerande självbiografi som jag någonsin har läst.

Shukri växte upp i ett fattigt hem. Hans far var alkoholiserad och slog mer än gärna både sin fru och sina barn. Shukris bror var sjuk och i boken omkommer han rätt tidigt efter att han har blivit misshandlad av fadern. Att få något att äta varje dag kunde han inte ta för givet och han lärde sig redan i unga år att han bara kunde lita på sig själv om han ville överleva i den hårda värld som det fattiga Marocko var. Det var också i hans yngre år, tidig tonår, som hans starka sexuella behov tar fart. Genom hela boken får vi läsa om de kvinnor, och pojkar, som han haft sexuell kontakt med och låter läsaren ta del av de tankar som kretsar i en sexuellt störd hjärna. Sex och våldtäckt, speciellt våldtäkter mellan män, beskrivs i boken som en del av det marockanska samhället, eller rättare sagt den kriminella, fattiga delen av det marockanska samhället, och ett sätt att skapa hierarki mellan de kriminella. Att män misshandlade sina fruar eller kvinnor de hade intima relationer med var en del av relationen mellan man och kvinna. Män som inte slog sina älskade var ovanliga och sågs som lite konstiga. Det är den bild boken ger.

Det nakna brödet är en mycket bra bok som ger en inblick i hur livet kan se ut i vissa afrikanska länder. När jag nu i efterhand sitter och tänker tillbaka på den slår det mig att det i stort sett inte fanns några ljusglimtar i berättelsen. Visst finns det ögonblick då det faktiskt går att urskilja känslor som lycka och glädje, men det är bara korta glimtar och de lyckas inte lysa upp i den misär som annars är det ord som sammanfattar hans liv. Det är en mycket tänkvärd bok som verkligen får mig att inse vilken otrolig tur jag har som kan äta mig mätt och har en säng att sova i. Och det får mig också att inse vilken lång väg Afrika har att gå innan människorna som lever där kan få leva ett liv där de precis som vi själva kan bestämma över sina liv och få chansen att förändra sin levnadssituation.

Jag har uppdaterat några sidor under Afrika 2010. Det gäller vad som skrivits om de olika länderna och vad som skrivit om Afrika 2010. Jag har sagt det förr och nu tjatar jag om det igen: om ni har skrivit en recension om någon bok eller om projektet och jag har missat det, hör av er till mig! Det är så kul att läsa vad ni tycker.

Jag har läst ut Det nakna brödet av Muhammad Shukri, en väldigt annorlunda men absolut gripande bok jämfört med Dreams of Trespass. Recension av Det nakna brödet och en jämförelse böckerna emellan kommer i helgen. På måndag kör vi igång med Senegal och Brev från Senegal av Mariama Bâ. Det ser jag fram emot. Nu är bara frågan vilken bok jag ska läsa innan dess…

The word “harem”, she said, was a slight variation of the word haram, the forbidden, the proscribed. It was the opposite of halal, the permissible. Harem was the place where a man sheltered his family, his wife or wives, and childrenn and relatives. It could be a house or a tent, and it referred both to the space and to the people who lived within it. One said “Sidi So-and-So’s harem,” referring both to his family members and to his physical home. One thing that helped me see this more clearly was when Yasmina explained that Mecca, the wholy city, was also called Haram./…/ The city belonged to Allah and you had to obey his shari’a, or sacred law, if you entered his territory. The same thing applied to a harem when it was a house belonging to a man.”

I Fatimas harem lever hennes far och farbror tillsammans med deras fruar och barn, ogifta kvinnor och några slavar. De har bara en fru var, men sammanlagt bor 14 barn inne i den byggnad som håller kvinnorna fångna. Ingen av kvinnorna får någonsin lämna haremet utan tillstånd och vid de få tillfällen de får möjlighet att vandra på stadens gator måste de eskorteras av någon man som tillhör haremet. Fatimas mor drömmer om frihet, hon drömmer om att själv kunna bestämma när hon ska gå ut och var hon ska gå. Men det strider mot haremets regler. Hon försöker få Fatimas far att lämna haremet, precis som hans andra bröder har gjort, men han vill inte svika släkttraditionerna. Marocko håller på att förändras och han vill hålla fast vid de gamla traditioner som fortfarande finns kvar. Harem är en företeelse som är på väg att försvinna i det moderna Marocko.

Mernissis skildrar många starka kvinnor i boken, kvinnor som gjorde henne till den kvinna hon är. Hennes mor ville se henne bli en fri, självständig kvinna med utbildning och som inte var fast inom ett harems väggar. En kvinna som kunde resa och se världen och som kunde arbeta utan att behöva få tillåtelse från en man. De behöver inte svälta eller frysa i haremet, men de hårda reglar som råder kväver modern och gör henne oerhört olycklig. Hon vill inte att hennes döttrar ska leva ett liknande liv, för hon anser att det inte är ett liv alls. Faster Habiba håller barnens fantasi levande genom att många nätter berätta historier uppe på terassen. Hon gör det med sådan inlevelse och entusiasm att alla kvinnor och barn lever sig in i föreställningarna.

Fatima uppfostrades av sin mor på samma sätt som hennes bröder. Modern menade att männens dominans över kvinnorna var strunt, något som männen själva hade hittat på för att kunna kontrollera kvinnorna, kunna utöva makt. Det fanns ingen bra anledning till männens överlägsenhete, “Allah made us all equal”, och denna uppfostran och syn på världen är nog en stor anledning till att Fatima Mernissi blev den kvinna hon blev: en mycket utbildad, världsvan och intelligent kvinna. Boken ger inte bara en bra bild över Marockos historia och dagens och gårdagens livssituation för många människor, den förklarar också hur det är möjligt för kvinnor som lever i länder helt styrda av män faktiskt kan göra karriär och bestämma över sig själva om de bara vill och vågar.

Igår fick jag två av de kommande böcker jag ska läsa i Afrika 2010: Brev från Senegal (jag köpte den engelska översättningen, So Long a Letter) av Mariama Bâ från Senegal och Allah gör som han vill av Ahmoud Kourouma från Elfenbenskusten. Men än är det ungefär två veckor kvar i Marocko, det är inte dags för Senegal förrän den 8 mars och Elfenbenskusten tre veckor efter det, den 29 mars. Igår läste jag ut Dreams of Trespass och recension kommer senare i veckan. Jag är så glad att jag valde just den och författarinnan Fatima Mernissi som representant för Marocko, den var verkligen en upplevelse och gav mig en tankeställare. Nu förstår jag alla era positiva reaktioner som ni har haft i samband med att boken har nämnts! Nu är frågan vad jag ska läsa efter detta, ingen annan bok kommer kunna mäta sig med den här på ett bra tag.

När jag läste the Pillars of the Earth för första gången för ett par år sedan kände jag att det var något speciellt med denna roman. Omfånget (den engelska pocketversionen består av över 1000 sidor) drar uppmärksamheten till boken, men det är innehållet som gör den så speciell. Det är en detaljrik och spännande historia som Ken Follett målar upp, en berättelse som följer en familj i 1100-talets England och om upprättandet av Englands vackraste katedral. Det handlar om kärlek, sorg och krig, svek, hunger och glimtar av lycka. Detta är en berättelse om livet och det finns mycket för oss 2000-tals människor att hämta från den.

Tom Builder är stenhuggare, men på grund av inbördeskriget som råder i landet har han svårt att få jobb. Han och hans gravida fru Agnes, Alfred och yngsta dottern Martha vandrar runt i skogarna i området runt staden Winchester, i södra England. Vintern är på intåg och alla byggen har den arbetskraft de behöver. En kall natt tvingas Agnes föda deras barn, en son, i den mörka skogen. När morgonen gryr är hon död och i deras sorg och desperation väljer Tom att lämna den nyfödde bredvid sin döda mor. Men skogen har många ögon, laglöst folk håller till där, och de har blivit sedda. Ellen och hennes son Jack bor i skogen och ser hur den lille blir bortförd av en man på häst. De två familjerna bestämmer sig för att slå sig ihop, Ellen och Tom har fattat tycke för varandra, och vägarna och rykte om jobb tar dem till klostret i Kingsbridge som barnet har förts till. Philip har precis blivit abbot och han vill bygga en katedral, och med Toms hjälp sätter de igång arbetet. Det är runt den katedralen som historien utspelar sig runt.

Detta är en bok som ni måste läsa någon gång i ert liv. Ni kommer inte ångra er! Till min lycka insåg jag häromdagen att the Pillars of the Earth ska bli en tv-serie som börjar visas i England i slutet av året. Den ser jag verkligen fram emot.

Det är så kul att höra att jag har inspirerat en del av er till att läsa böckerna i min läsutmaning. Violen har skrivit ett jättebra inlägg om Fatima Mernissis Drömmar om frihet. Kul att du gillade boken! Själv tänkte jag sätta igång med den imorgon.

Om det är någon av er som har skrivit om någon av böckerna i Afrika 2010 och jag har missat det, hör gärna av er. Jag vill gärna läsa om era tankar och intryck.

Nu har vi kommit till den delen av Afrika 2010 som jag har sett fram emot mest. Det är dags för Marocko och boken jag har valt är Dreams of Trespass: Tales of a Harem Girlhood skriven av Fatima Mernissi. Bara att hålla i boken är spännande. Jag bläddrade igenom den och tittade på de olika bilderna som är illustrationer inne i boken, jag tror de kommer ge berättelsen en till dimension. Jag kan inte vänta med att sätta igång och läsa den. När jag tänker på Marocko tänker jag på öken och värme, men jag tänker också på färgstarka blommor och kryddor och gator som kryllar av folk.


Boken Dreams of Trespass handlar om ett harem under 1940-talet. Marocko var under den tiden ett protektorat delat mellan Frankrike och Spanien. 1955 upprättades en befrielsearmé och ett år senare var Marocko en självständig stat. Idag går Marocko mot att bli ett modernt land, men det är en lång bit kvar. En mycket stor del av befolkningen är arbetslös och många marockaner har valt att migrera till Europa och framförallt Frankrike för att arbeta. Formellt har kvinnan samma rättigheter som mannen, men inte i familjen: en kvinna måste alltid stå under en manlig släktings förmyndarskap.

Fatima Mernissi föddes 1940 i den marockanska staden Fez, den tredje största staden i landet efter Casablanca och huvudstaden Rabat. Hon har studerat i både USA och Frankrike och är engagerad i frågor som handlar om demokrati och förtrycket av muslimska kvinnor. Dreams of Trespass, Drömmar om frihet, är en memoar där hon beskriver sin uppväxt i ett marockanskt harem. Boken handlar om motsättningarna mellan islam och feminism, och mellan det traditionella och det moderna.

Lustigkulle undrade var man kunde läsa de poem som lästes upp under OS invigningscermoni i helgen. Efter en del letande har jag hittat en av dem: We Are More skriven av Shane Koyczan.


When defining Canada

you might list some statistics

you might mention our tallest building

or biggest lake

you might shake a tree in the fall

and call a red leaf Canada

you might rattle off some celebrities

might mention Buffy Sainte-Marie

might even mention the fact that we’ve got a few

Barenaked Ladies

or that we made these crazy things

like zippers

electric cars

and washing machines

when defining Canada

it seems the world’s anthem has been

“been there done that”

and maybe that’s where we used to be at

it’s true

we’ve done and we’ve been

we’ve seen

all the great themes get swallowed up by the machine

and turned into theme parks

but when defining Canada

don’t forget to mention that we have set sparks

we are not just fishing stories

about the one that got away

we do more than sit around and say “eh?”

and yes

we are the home of the Rocket and the Great One

who inspired little number nines

and little number ninety-nines

but we’re more than just hockey and fishing lines

off of the rocky coast of the Maritimes

and some say what defines us

is something as simple as please and thank you

and as for you’re welcome

well we say that too


Läs hela dikten här.

Sitter och tittar på reprisen av OS-invigningen och på hur indianstammarna hälsar alla länder och deltagare välkomna till Kanada och det slog mig plötsligt att det kanske är ett jättebra tillfälle att läsa Bury my Heart at Wounded Knee nu när OS befinner sig i Nordamerika. Ska kolla efter boken i veckan.